RATAXES

Jag har flyttat!

Flytten är tillsvidare och ni når mig på min nya adress.
borgudd.tumblr.com

Jag kom på något jag verkligen saknar, ett forum att få skriva om musik i. Då menar jag något som är mer än att skriva i min egen blogg, där har jag dessutom falerat alltför mycket. Men jag saknar verkligen att liksom publicera något på ett lite seriösare sätt, oavsett om någon egentligen lägger märke till det. Jag får ta mig i kragen och se till att hitta något sånt, dessutom är alla förslag välkomna. Jag söker någonstans att skriva. Eller så har jag bara för mycket fritid, men det vore att avvärda mig själv.

Bröderna Coen är tillbaka efter en mindre lyckat period, och vilken återkomst. "No country for old men" är en stenhård thriller baserad på en bok av Cormac McCarthy. En ensam jägare vid namn Llewelyn (Josh Brolin) råkar snubbla över ett knarkuppgörelse ute i öknen i den amerikanska södern. På den öde platsen i öknen finns förutom en massa döda mexikaner en massa knark samt en väska fylld med pengar. Llewelyn beslutar sig för att behålla pengarna själv, vilket resulterar i att han snart är på flykt från en känslokall torped beväpnad med tryckluftpistol vid namn Cigurh (Javier Bardem).

Parallellt i filmen är det den desillusionerade sheriffen Ed Tom (Tommy Lee Jones) som försöker förstå sig på den våldsamma värld han befinner sig i. Här gör Tommy Lee en lågmäld och otroligt bra rollprestation, en motvikt till våldet och grymheten. Det är hans funderingar som genererar filmens titel.

Filmens storhet finns dels i den dubbelheten, våldet i motsats till den stillsamma småstaden. Dels i den snygga filmningen, landskapen och avskalade känslan. Den andas 80-tal utan att det blir övertydlgt och dialogerna är korta men knivskarpa. Resultatet är en svettig thriller som dessutom innehåller deras svarta humor, det är helt enkelt en grymt väldgjort film som måste ses. Det här kan vara en av de bästa fimerna 2008.


Det här är inte en kille man vill hamna i vägen för

Jag är fortfarande utan internet och fast telefon, men det går det också med rätt sällskap. Just nu använder jag stadsbibliotekets fria trådlösa nätverk. Jag har haft en fantastisk vecka i Malmö än så länge. Turer till IKEA och loppisrundor har resulterar i en hel del fynd och dessutom gort att vår lägenhet börjar bli riktigt mysig. Annars har det varit mycket kvalitetstid.

Dessutom bor vi helt perfekt, ett stenkast från Möllevångstorget med allt som finns runt där. Och dessutom knappt 5 minuters gångväg till judoklubben Takedown, blir till att provträna där i nästa vecka för att se hur kvaliteten är. Nästa vecka börjar även det riktiga livet, Anna börjar jobba och jag börjar på allvar söka jobb. Men än så länge är det bara fredag, ikväll mer kvalitetstid och imorgon inflyttningsfest med härliga återseenden. Lev väl där hemma.

Imorgon bär det av, mot nyheter och sambolivet. Jag ska nästan ner på kontinenten, eller Malmö i alla fall. Jag hoppas ni kommer på besök någon gång, rapporter från mitt liv i exil kommer dessutom att finna här på bloggen. Men till en början blir jag utan internet och då får ni kontakta mig på min mobiltelefon. Nu måste jag återgå till förberedelser, det är blandskivor att göra, saker att packas och förväntningar att tänkas. Sköt om er, jag kommer att sakna er alla.

Då är det dags att försöka göra en kortfattad summering av året som gått och dess bravader och besvikelser. Fokus ligger väl mest på polulärkultur och nöjen, även om lite annat kanske smugit sig in. Klart är att ett par saker dominerar årets lista, men det är väl så det ska vara.

2007 års...
händelse: kräftskiva i Skåne
konsert: Arcade fire Annexet
låt: Shout out louds - Tonight I have to leave it
plagg: vinröd kofta från Bläck
bar: Soul club i Barcelona
film: De andras liv
lärdom: lita inte på spanska mäklare
drink: White russian
skoköp: lackskor
låt 2: the National - Fake empire
händelse 2: hitta studio med utsikt mot Sagrada med Simon
tråkigaste: Magasinet Sex la ner
utgång: Physique nummer ett på Kalmar
skratt: Simons sista utgång i Barcelona
grej: att kunna köpa bussbiljett med mobilen
radiohit: Laakso - Italy vs Helsinki
favoritöl: Voll-Damm
köp: mina klockor från HM
nyhet i stan: Weekday
funna kärlek: att ha skägg
restaurangbesök: Statshotellet
bästa köp på DVD: Kullamannen
bästa iniativ: att jag tränade judo i Barcelona
konsert 2: Digitalism på Accelerator
TV: Dexter
konsert 3: Cult of Luna i Barcelona
sämsta resa: Madrid över dagen
film 2: Planet terror
bästa resa: Skåne i augusti
TV 2: MTV Phaser
bästa merit: insulindelegering
upptäckt: Magasinet Denimzine

1. the National - Boxer

Med sin mångfacetterade indierock och mörker blir "Boxer" helt fantastiskt. Snygga arrangemang som bär fram de svarta texterna och bygger upp stora stämningar. Texterna är nästan skrivana som noveller och lämnar starka avtryck. Dessutom är Matt Berninger med sin mörka stämma helt fantastisk, en Leonars Cohen i ett indieband. Det här är ett album som får det att bulta i mitt bröst och drömma mig bort, the National har skapat ett helt eget universum. De har jämförts med andra band men förtjänar att stå ensamma efter mästerverket "Boxer". Alla låtar är klockrena, även om inledande "Fake empire" träffar allra bäst.



2. Christian Kjellvander - I saw her from here/ I saw here from her

Med sitt tredje soloalbum skapar Christian Kjellvander återigen något stort, det är ett album tillägnad kärleken. Där hans fantastiska röst står i centrum och fyller ljudbilden. Här slår han verkligen fast vilken stor berättare och sångare han faktiskt är. Det känns väldigt på riktigt genom hela albumet och det melankoliska anslaget finns kvar men är omgärdat av mer luft och glädje. Det är ett dynamiskt album som växlar mellan det spröda och det storslagna. Ingen annan svensk gör Americana lika bra som Christian.



3. Andrew Bird - Armchair apocrypha

Den klassiskt skolade violinisten Andrew Bird har förnyat sig en än gång, det är storslagen indie som träffar rakt i hjärtat. Ett album sprängfyllt med inovativa idéer som ändå känns enkelt och rakt. Det är intelligent musik som aldrig känns pretentiös. Han visslar, spelar viol och nynnar stundtals, men främst är det hans röst och texter som får mig att bli kär. Dessutom visar han en stundtals något stökigare sida än tidigare. På "Armchair apocrypha" är han bättre än någonsin. Det här är stor pop som inte görs alltför ofta.



4. Arcade fire - Neon bible

"Neon bible" är en mörk resa genom världsliga problem, fyllt av tunga stråkarrangemang, orglar och körer. Dessutom är den fylld av ett neurotiskt driv. Arcade fire är på ett korståg genom världen och har ständigt ökat sin beundrarskara. Med det här episka albumet är de redo att erövra världen. "Neon bible" är mycket mer än rock och tunga ljudväggar, de spröda melodierna lyser hela tiden igenom. I "Keep the car running" blir det så vackert att man inte vet vart man ska ta vägen.



5. Beirut - The flying club cup

Zach Condon är Beirut, som på sitt andra album når hela vägen fram, fantastisk indie som förmedlar massa känslor genom Zachs spröda röst. De gör musik som är nyskapande, men låter gammal. Fyllt med dragspel, banjo, marschtrummor och blås och tydligt inspirerat av klezmér och fransk romantik. Det är ett album som biter sig fast och låten "Gyamas sonora" får mig att aldrig vilja stänga av.



6. Digitalism - Idealism

De två tyskarna gör på debuten "Idealism" stor dansmusik, många har försökt men få har lyckats lika bra med att förena indie med dansmusik. När de omvandlar Cures "Fire i Cairo" till sprudlande electro skapar går det inte att tvivla på deras storhet. Digitalism är electro som sprider glädje i hela kroppen, alltså perfekt dansmusik.



7. Band of horses - Cease to begin

Flanellskjortor och skägg, lägg ihop det med fantastiskt indierock som osar amerikansk natur och ni får "Cease to begin". Låtar fyllda av desperation, gitarrmelodier och melankoli, det är Band of horses i ett nötskal. Stundtals sjunger sångaren lika bra falsett som Neil Young. Deras varierade material och anslag gör att de går förbi alla andra band i genren. Den här gången har de träffat fantastiskt rätt.



8. the Hold Steady - Boys and girls in America

Det är föga nyskapande men grymt bra, ett album gjort på en del ung Springsteen och en del AC/DC-riff. Det är högljudda historier om ungdom och situationen i USA. En symbios av partyrock att skråla med i och eftertänksam rocklyrik. Det här albumet ger nytt liv till den amerikanska rockscenen, tack till the Hold Steady för det.



9. Jens Lekman - Night falls over Kortedala

Ingen gör det lika bra som Jens Lekman när det handlar om romantisk pop. Han har klippt och klistrat och resultatet är sprudlande pop fyllt av hans underfundiga texter. Här tar han ut svängarna och laborerar med rytmer och arrangeman, utan att det något gång blir rörigt, det är bara helt fantastiskt.



10. Battles - Mirrored

Det går inte att göra mer futuristisk rock än det här, det har kallats för matterock, men Battles går steget längre och blandar ut receptet med jazzackord och stundtals galet hög hastighet. Jag har aldrig hört något liknande, förmodligen har ingen gjort det. Jag trodde inte att rock kunde vara så här galet och snudd på olyssningsbart men ändå så bra.

Andra bra album: Radiohead - In rainbows, Funeral face - Ghost, Deerhoof - Friend opportunity, Jamie T - Panic prevention, Ryan Adams - Easy tiger, Dillinger escape plan - Ire works, Efterklang - Parades

"The joy of DH Lawrence" är titeln på en av Erik Enockssons fantastiska låtar. Hans musik finns med och fulländar filmen "Farväl Falkenberg". Utan musiken hade inte filmen varit lika stark och känslosam. Det är musik som skapar känska med enkla medel, en akustisk gitarr, lite piano och en vissling är allt Erik Enocksson behöver. Man känner känslan av hav och ensamhet ständigt närvarande. Det är lite som Björn Ohlsson på nedåttjack. Köp den fantastiska filmmusiken här.

I onsdags kom Christian Kjellvander tillsammans med sin fru Therese och band till Katalin, som support fanns Kristofer Åström med. Den sistnämnde var någon jag såg fram emot mycket, men han var inte alls särskilt bra, förkyld och slarvig spelade han fel flera gånger och avbröt låtarna. Förutom den fina "The wild" var det inte alls speciellt bra, dock är det ju aldrig lätt att vara förband.

Efter att ha sett Kjellvander tillsammans med sin fru som förband till Logh i Barcelona visste jag inte riktigt vad jag skulle vänta mig av dagens konsert. Där var det lågmält och avskalat, kvällens spelning skulle visa var något helt annat. Tillsammans med fem samspelta musiker blev det en fyllig ljudbild som pendlade mellan rockighet och stillhet. Just den dynamiken var något som gjorde konserten extra speciell. Men det centrala är ändå hela tiden Christians fantastiska röst, som nästan ensam kan fylla en konsert.

Klädd i sin ljusa sommarkostym ser han ut som en känslig sing & songwriter, men tillåter sig ändå att ställa sig på en stol under ett av dom mest högljudda partierna. Det är inga rockposer, men på hans egna stela sätt blir det riktigt bra, något jag inte hade sett förut. Och man såg under konserten att han har riktigt roligt.

Bäst är faktiskt också materialet från nya skivan, som gör sig riktigt bra live, främst "Somewhere else" och "Two souls" och "When the mourning comes". Även om jag personligen blev grymt glad över versionen av "Paige". Klart är att Christian Kjellvander har en av dom bästa rösterna i Sverige och att han dessutom på sitt eget sätt kan göra rockig alternativ country på ett ypperligt sätt. Att han var bäst på lågmälda ballader visste vi ju redan.

Det har blivit väldigt sparsamt skrivet här på sistone, jag har helt enkelt inte haft lust till att skriva. Jag har varit alldeles för upptagen med annat. Jag har varit upptagen med att vara kär upp över öronen, träna och jobba en massa. Jag är nyss hemkommen från Malmö och lag-SM, sådär nöjd med tävlingen men otroligt nöjd med dagarna med Anna. Jag kunde inte haft det bättre.

Nu sitter jag hemma och funderar över allt som kommer att hända, vänjer mig vid tanken på att komma hem till Uppsala på besök. För efter nyår har jag jobbat klart här och flyttar ner till Malmö, för att bo ihop med någon dessutom, eller inte någon en fantastisk Anna. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot att prova något nytt, även om jag på samma gång kommer sakna så mycket här uppe. Men jag är övertygad om att jag inte kommer att ångra mig. Men fram tills dess är det massor som ska hinnas med, jag hoppas också komma igång att skriva lite mer, jag saknar det. Så håll utkik efter lite årsbästalistor inom en snar framtid.

Band of horses
Cease to begin
Sub Pop/ Border (2007)

Band of horses har precis släppt en uppföljare till sin debutskiva. Redan från början har bandet jämförts med band som My morning jacket och i viss mån the Flamming lips. Det är alltså gitarrdriven drömsk indie det handlar om.

När man ser bilder och läser om Band of horses kan man lätt få en något förutfattad bild av bandet. De är några skäggiga killar med flanellskjortror från Seattle med en svaghet för naturromantik. Och till viss del låter det precis som man förväntar sig, men samtidigt är det musik med många beröringspunkter. Inför det här albumet hoppade ena låtskrivarhalvan Matt Brooke av, vilket kanske gjort deras musik lite tydligare då Ben Bridwell får skriva materialet själv.

Jag tyckte att Band of horses debut  "Everything all the time" var trevlig, inte mycket mer än så, men det här albumet träffar mig mycket starkare. Dock har jag svårt att sätta fingret på vad det är som gör det. Deras gitarrslingor och texter om livet går helt enkelt fram ännu mer den här gången. Jag blir alldeles tagen av den vackra "No one's gonna love you" och Ben Bridwells falsett träffar mig hårt. Ibland är den mned sin skörhet  väldigt likt en ung Neil Young.

På albumet klarar de av att blanda rockigare spår som "Is there there a ghost" med folkdoftande passager som "Detlef Schrempf" utan att det blir spretigt. Band of horses lyckas verkligen få mig att drömma mig bort till vackra höstdagar i norra USA.

Det var ett tag sedan jag skrev något personligt i bloggen, jag vet inte riktigt varför. Men det kan ha lite att göra med någon slags mer profesionell tanke kring mitt skrivande, det är faktiskt roligare att skriva om musik och sånt jag vill andra ska upptäcka än mig själv.

Men nyss fick jag en ingivelse om att ge er en uppdatering. Kanske mycket är sig likt, fast helt nya perspektiv har tillkommit. Jag sitter och lyssnar på ny musik, snart ner på stan och kolla på vinterskor, sen tandläkaren. Är ledig idag, annars är det heltid som gäller. Det tillsammans med träning fyller min vardag ganska precis. Lag-SM 1 december i Malmö hägrar och verkar bli av. Då blir det ny viktklass för en Jocke tyngre än någonsin. 

 Annars längtar jag mest efter att Anna ska komma hit och om mindre än två veckor är det just vad hon gör. Men det stora som skett är väl helt enkelt att jag inte alls är främmande för tanken att lämna Uppsala. Inom en inte alls avlägsen framtid, om allt går som jag tror, kommer jag att bo i Malmö. Och inte bara bo, utan bo tillsammans med någon, eller inte något föresten, med Anna. Och tanken på allt det där är så stor och skrämmande,  men samtidigt helt fantastisk.

Nu bär det av ner på stan, bra musik i lurarna och vinden i skägget, underbart. Jag återkommer snart med lite inlägg om nya bra plattor som måste höras. Sköt om er vänner.

Det här är taget från Hellacopters hemsida, "Efter snart 13 år som The Hellacopters är vi nu tvungna att meddela att vi lägger ner. Anledningarna som lett fram till detta svåra och slutgiltiga beslut är både många och allt för personliga för att gå in på". Där skriver de också att deras snart färdiga sjunde album blir deras sista och att det i vår kommer att följas av en avskedsturné. Efter alla dessa år kanske det inte är så konstigt att den här dagen kommer, tretton år är lång tid för ett rockband. Men jag kan inte låta bli att ändå bli förvånad, Hellacopters är ett band jag nästan tagit för givet, en institution i svensk rockmusik.

Dom om några formade min bild av rock, först med "Supershitty to the max" som jag hörde när jag var knappt elva fyllda. Det finns inget album jag spelat mer luftgitarr till, eller ett konvolut jag granskat mer ingående. Och  Nicke och Dregen var mina första rockhjältar. Sen dess har mycket hänt, men Hellacopters har alltid haft en speciell betydelse för mig. Alla gånger man sett dom live har det varit fantastiskt och deras musikaliska resa har fascinerat mig. Bandet har inte varit det mest inovativa inom svensk rock, men de har bidragit med dedikation utan dess like, annars skulle dom aldrig orkat turnera lika mycket som de gjort genom åren.

Därför måste jag säga att det känns väldigt tråkigt att behöva skriva det här inlägget, inget annat svenska band har lika mycket känsla för rockestetik och snygga gitarrsolon, vi ses på avskedsturnén. Jag kommer att sakna er.